engmanjohanna.blogg.se

Jag är trött. Så satans jävla trött. Försöker plugga lite, men fastnar halvvägs. Laddar om facebook tre gånger. Kokar en ny kopp te och äter ett knäckebröd. Är skakig av undanträngd ångest som jag inte vill vara i kontakt med. 

 

Men tar mig till slut samman lite och byter om till springkläder. Fast det är inte sant att jag tar mig samman för jag är okoordinerad och krockar med en dörrpost och slår huvudet i ett skåp. Men snörar ändå på mig skorna och letar upp springspellistan och stänger ytterdörren bakom mig. 

 

Sen går det rätt fort. Två svängar och jag är ute på en av de stora vägarna och jag börjar redan slappna av, höjer musiken ett snäpp och koncentrerar mig på låttexten. Faller snabbt in i rätt rytm och den första kilometern är avklarad när det börjar kännas i knä, den där inflamationen som kommer tillbaka när jag är för otränad. Men idag vägrar jag låta den bestämma hur långt jag kan springa, i dag ska jag komma längre än måndagens tre kilometer!

 

2 kilometer och jag möter en annan joggare. En nick och ett halv leende. Jag springer vidare och tänker på hur mycket jag uppskatar det där samförståndet man får med människor bara för att man gör samma sak. Och så fortsätter jag springa och svänger inte av vid första andra tredje vägen utan fortsätter längre och längre bort. 

 

När jag kommer över bron och in på den femte kilometern sänker jag inte farten utan höjer volymen på musiken, ökar takten lite och känner mig lätt. En känsla jag inte haft på snart ett år, för så länge sen är det som jag sprang långt. Och jag kommer på mig själv med att vilja skratta, av lättnatskänslar som sköljer över mig.

 

Jag springer ifrån så mycket som har varit dåligt, i princip ett helt år fyllt med jobbiga minnen, att inte räknas med och inte höra till. Jag springer in i mitt liv igen, mitt liv så som jag vill ha det. Där jag tränar och umgås med männsikor som jag mår bra av och där jag kan vara kreativ eller nördig när jag vill det. Där jag är mig själv och där jag har lätt för att skratta.

 

Så springer jag vidare hem och bokar sen tid hos frisören, på onsdag färgar jag håret rosa.

 

Och nu är jag trött. Men det är bra-trött. Jag är trött och nöjd.